youkissbythebook

När jag bläddrade i ELLE igår kväll, såg jag att svenska Liselotte Watkins illustrerat nya bokomslag för klassiska verk av Oscar Wilde. Mycket vackra omslag, som flera känns precis lagom dekadenta. Sedan innan har jag läst klassiska Dorian Grays porträtt, Bland spöken och helgon samt De Profundis, som är Oscar Wildes (väldigt) långa brev till sin forna älskare Lord Alfred Douglas som han skrev från fängelset i Reading, där han satt på 1880-talet. Som så många andra är jag en sucker för denna irländska författare med enligt ryktet en fantastisk konversationsförmåga, och känner mig manad att slå till på The Picture of Dorian Gray, för att läsa boken i originalspråk, men det blir säkert minst en till av dessa vackra böcker. Tänk att bokomslag kan få en såhär lyrisk och inspirerad.







Omslagen hittades på Penguins sida för klassiker, där jag kan sitta länge och bara titta och titta..

Efter att jag läste ut På väg för någon vecka sedan, har jag liksom inte riktigt kunna sluta tänka på den, och började idag på tåget om på Jack igen, bara för jag känner en väldigt stark koppling mellan dom. Inte konstigt då Jack Kerouac var Ulf Lundells favoritförfattare, och döpte sin huvudperson i sin succéroman Jack efter honom. Båda måste väl också sägas vara generationsromaner och har temat frihet som stomme boken igenom. Men vad jag ville säga var att efter På väg / On the road är jag grymt sugen på mera Kerouac, och blir man inte ännu mer sugen när man ser dessa omslag och läser "baksidetexterna"? The Dharma Bums eller Dharmagänget / Dharmadårarna som den hetat på svenska, läste jag för något år sedan. Om man läser vad den handlar om, kan det låta lite flummigt, men när jag läste den gav jag mig fan på att läsa den, och tyckte den var riktigt fascinerande i sina stunder. Min favorit om man bara ska vara ytlig är ändå Lonesome Traveler som med sin underbara titel och med sitt omslag är bedårande.. Åh, vill beställa hem alla och bara gräva ner mig i Kerouac.



Moodily atmospheric, full of verve and energy, Maggie Cassidy is Kerouac's poignant tale of teenage romance in New England. The story of Jack and Maggie, in love with the idea of being in love, looking ahead to marriage with hope and trepidation, is told with touching simplicity. It skillfully captures both the intensity and the ordinariness of adolescent life, with its torments and complications and is a beautiful evocation of growing up in America.





Leo Percepied, aspiring writer and self-styled free-wheeling bum, gravitates to the subterraneans, impoverished intellectuals who haunt the bars of San Francisco. One of them is Mardou Fox, part Negro, part Cherokee, beautiful and a little crazy, whose dark eyes full of suffering and sweetness find recognition in Leo. But, afraid of his growing involvement, Leo sets out to destroy their love through betrayal and drunkenness.





Following the explosive energy of On the Road comes The Dharma Bums in which Kerouac charts the spiritual quest of a group of friends in search of Dharma or Truth. Ray Smith and his friend Japhy, along with Morley the yodeller, head off into the high Sierras to seek the lesson of solitude and experience the Zen way of life. But in wildly bohemian San Francisco, with its poetry jam sessions, marathon drinking bouts and experiments in 'yabyum', they find the ascetic route distinctly hard to follow.





As he roams the US, Mexico, Morocco, Paris and London, Jack Kerouac breathlessly records, in prose of pure poetry, the life of the road. Standing on the engine of a train as it rushes past fields of prickly cactus; witnessing his first bullfight in Mexico while high on opium; catching up with the beat night-life in New York; burying himself in the snow capped mountains of north-west America; meditating on a sunlit roof in Tangiers; or falling in love with Montmartre and the huge white basilica of Sacré Couer - Kerouac reveals the endless diversity of human life and his own high-spirited philosophy of self-fulfillment.

Ibland, vilket är nu, önskar jag bara att jag var Jack i Jack av Ulf Lundell, eller Sal i On the road (som för övrigt har ett grymt fint omslag där) av Jack Kerouac eller annan frihetstörstande figur som inte lever så som man "borde" med måsten och krav. Jag är så fruktansvärt trött på att människan hela tiden förväntas vara på ett visst sätt, med en omgivning och ett samhälle som ställer krav. Därför älskar jag att krypa in i Sals huvud för ett litet tag, känna att jag är med om en våldsam bilfärd genom USA där Dean kör till någon stad där det sedan lyssnas på jazz och dricks öl natten lång. Och att samtidigt veta att jag bara är 19 år och faktiskt har hela livet framför mig, och redan i höst ska åka iväg på en några månaders tripp till Asien och sedan åka till mina drömmars stad Paris, gör hela min tillvaro denna dystra söndagsnatt, mycket ljusare.

Har man inte läst On the road och Jack, som är två böcker som är helt jäkla underbara, borde man göra det. Kanske passar böckerna allra bäst när man är just i min ålder, även om jag inte tycker att litteratur bör ha en åldersgräns. En bra bok är alltid en bra bok, oavsett ålder. Men just det här med identitetssökandet, rastlösheten och frihetstörstandet som är tre grundstenar i båda böckerna, är väl ganska enkelt att identifiera sig med i min ålder.




Jack Kerouac till vänster och Neal Cassady till höger

Polska Ryszard Kapuscinski (med sträck över s:et och n:et som jag inte får till) var en av världens mest berömda och erfarna journalister, och var verksam som utrikeskorrespondent främst för den statliga polska nyhetsbyrån från 50-talet och framåt. Han arbetade efter principen att man måsta vara på plats och leva som människorna som man ska skriva om för att det ska bli ett rättvist reportage. Denna arbetsstil, filosofi och sätt att leva berättas det om i Reporters självporträtt, där Kapuscinski också förklarar att många journalister gör felet att ställa sig "över" de han/hon ska skriva om, och därför inte får med det som är äkta och riktigt i sitt reportage. En liten andeknot han nämner är historien om när han skulle åka från Moskva till Vilnius med tåg, där det nyss hade inträffat en fruktansvärd massaker, och hela tåget var fullt förutom en låst kupé. Kapuscinski undrade varför eftersom folk inte kommit med tåget då det inte funnits plats, och det visade sig att kupén var fylld av dricksvatten till de amerikanska tv-teamen, Evian- och Perrier-vatten som inte ens kom från Ryssland. Om detta säger Ryszard Kapuscinski följande:

"Jag anser om att man bestämmer sig för att utöva det här yrket så får man ta konsekvenserna av sitt val. Annars kan man ingenting uppleva på allvar, ingenting förstå på riktigt. Det finns ingen annan väg, därför att folk som ser det där vattnet från Paris, de ser att man inte litar på dem, man isolerar sig från dem"

Det fanns en hel del andra vettiga meningar i boken med, och på det hela taget blev jag väldigt imponerad av klokheten, ödmjukheten och livserfarenheten Kapuscinski verkade ha som människa.

"De stora mediacentra betraktar information som en vara, inte som en bärare av sanning. Det leder till att bilden av Tredje världen är vanställd: antingen förbigår man totalt länderna i den delen av världen, eller också - vilket är en ännu skadligare taktik - framställs de i de mörkaste färger."

"Den riktige reportern bor inte på Hilton, han sover där huvudpersonerna i hans reportage sover, han äter och dricker desamma som de. Bara på det sättet uppstår en redbar text."

Kapuscinski inspirerar helt klart.



Ryszard Kapuscinski på väg i tåg någonstans

Jag tycker det är så himla tråkigt, att jag inte alls så feberaktigt fastnar i Ängelns lek som jag gjorde i Vindens skugga. När jag läste Zafons debutroman kunde jag bara inte sluta, jag var tvungen att läsa och jag ville inte missa ett ord av vad Zafon berättade för mig om Barcelonas dolda mysterier. Och visst, Ängels skugga är bra, men det är inte samma sug och på något sätt känns det som det är samma historia som upprepas. Tyvärr kommer Zafon inte riktigt undan med det...

Menmen, kanske är det bara en svacka jag har, och ska trots allt krypa ner i sängen med en ostmacka och hoppa in i David Martíns liv igen och se hur allting slutar.. även om jag har mina aningar..