Den långa vägen ut ur helvetet

Så har jag läst Marilyn Mansons berättelse om sitt liv. Varför kan man fråga sig. Jag har aldrig lyssnat på MM, inte i närheten av vad jag dras till. Men ändå fängslas jag och gillar på något sätt hans memoarer. Det är samma medförfattare (Neil Strauss) som till Jenna Jameson och Mötley Crües böcker. Har läst båda jävligt snabbt och varit fullständigt fascinerad. Så det är väl mest därför jag snor åt mig denna bok när jag hittar den i en kär väns bokhylla.
Det är driv i historien, det är fullkomligt absurt och fängslande, intressant att i någon mening se människan bakom den vit-röd-svarta masken. För han finns ju faktiskt. Och jag kan förstå vad han menar med sitt budskap och varför han för fram det på det sättet han gör. I vissa åsikter kan jag också hålla med honom, även om ni aldrig kommer se mig så extrem. Tur är väl det. För en del saker är riktigt sjuka. Marylin Manson funderar på att mörda, blir emotionellt avstängd, kör upp sin underarm i röven på en kille, suger av någon på scenen, klär en tjej i kött och pissar på henne, skär upp sitt bröst, knullar extremt äckliga tjejer, utnyttjar fans, tar så mycket droger att han står på benen, gör de sjukaste performancen. Ja, ni förstår nivån.
Men för mig finns det ingen tvekan om att han ändå är riktigt intelligent. Bara lite utanför ramarna. Med ett artistnamn man måste älska. Marilyn Monroe, den eviga sex- och skönhetssymbolen som utstrålar blond ungdom blandat med ondskan personifierad Charles Manson. Och en frågeställning om att allt kanske inte är svart och vitt, utan det även mellan så skilda saker kan det finnas en gemensam nämnare. Men vad vet jag. I vilket fall som helst. Jag vill ha mer böcker med diverse intressanta artister och Neil Strauss. Även fast det är hyfsat tjocka böcker vi snackar om, är det som att se en film. Poff, så är boken slut. Och ibland är det precis vad man behöver.

Cocaina

Reportagebok(är i någon slags period där jag inte klarar av romaner) av Magnus Linton om världens största kokainproducent, Colombia. Historian bakom, knarkkungar som Escobar, hur kokain produceras och hur kokainet finns närvarande i samhället på alla nivåer. Från de fattiga kokabönderna till korrupterade politiker som lever gott på knarkpengar.
De sjuka följder i ett samhälle likt Colombias. Yrkesmördare. "Falsos positivos" - de falska framgångarna. Och med det menas att folk förs bort och dödas, kläs i uniformer och vapen för att se ut som stupade gerillasoldater. Man vill att gerillan ska se svag ut. Det finns alltså en marknad för detta. Hur sjukt? Ibland tror jag att människans grymhet övervinner allt. Boken handlar också om kokain som politik. "War on drugs" - USAs över 11 miljarder spenderade dollar i narkotikakriget. Ett krig som tycks vara omöjligt att vinna. För hur långt har man egentligen kommit, har det ens skördats några framgångar, trots ofattbara investeringar? Och hjälper det när Bolivia, Peru och andra länder står redo att ta över som världens kokainnation, om man nu skulle komma till bukt med kokainet i Colombia? En annan fråga, legalisering eller inte?
Blir situationen verkligen värre av en legalisering? Kan det bli värre? Alla de modiga anti-drogkämparna. Folk som protesterar dör som flugor och ändå finns det folk som vågar vara emot och ifrågasätta makthavarna, kartellerna. Imponerande. Vilket helvete. Och vi är en del av det. Efter insikten man får av Cocaina skulle jag inte kunna bruka kokain med ett rent samvete. Det finns så många fel. Så många trasiga människor, sönderslagna liv, mördade söner. Jag kommer aldrig.


RSS 2.0