Haruki Murakami - After Dark
När jag var i Göteborg senast slog jag till på 2 Murakami-böcker då jag verkligen älskat det jag läst av honom innan. After Dark och South of the Border, West of the Sun blev inköpta, trots att jag egentligen bara borde spara pengar till min Asien-resa i höst och verkligen inte köpa böcker.. men ibland går det bara inte..
Började läsa After Dark direkt och känner såhär i efterhand att detta nog på flera sätt var den skummaste Murakami-boken hittills. Berättelsen utspelar sig under 7 timmar i Tokyo-natten, och kapitlen är uppdelade i olika klockslag vilket är ganska fint på något sätt.
Mari sitter ensam på ett café och dricker kaffe när en ung man vid namn Takahashi kommer in, slår sig ner vid henne och påstår att de träffats innan, då tillsammans med Maris syster Eri och en annan kille. Han ger sig av för att repa med sitt band, men snart avbryts Mari igen då en kvinna från ett hotell kommer in och ber om hjälp då en kinesisk ung prostituerad blivit misshandlad av en kund.
Samtidigt ligger Maris syster Eri i en djup sömn sedan flera månader. Först i sitt rum, lugnt och stilla, men sedan händer något då TVn utan sladd går igång och börjar visa bilder.
Handlingarna och berättelserna i berättelsen är flera. Denna boken är full av den där suddiga drömvärlden som är Murakamis specialité och varken i Norwegian Wood, Sputnikälskling eller Kafka på stranden har gränserna varit så oklara som i After Dark. Trots det gillar jag boken mycket. Allt som är bra behöver liksom inte ge alla svar. Ibland är saker bättre när de inte är helt klara. Mystik lockar helt enkelt.
Började läsa After Dark direkt och känner såhär i efterhand att detta nog på flera sätt var den skummaste Murakami-boken hittills. Berättelsen utspelar sig under 7 timmar i Tokyo-natten, och kapitlen är uppdelade i olika klockslag vilket är ganska fint på något sätt.
Mari sitter ensam på ett café och dricker kaffe när en ung man vid namn Takahashi kommer in, slår sig ner vid henne och påstår att de träffats innan, då tillsammans med Maris syster Eri och en annan kille. Han ger sig av för att repa med sitt band, men snart avbryts Mari igen då en kvinna från ett hotell kommer in och ber om hjälp då en kinesisk ung prostituerad blivit misshandlad av en kund.
Samtidigt ligger Maris syster Eri i en djup sömn sedan flera månader. Först i sitt rum, lugnt och stilla, men sedan händer något då TVn utan sladd går igång och börjar visa bilder.
Handlingarna och berättelserna i berättelsen är flera. Denna boken är full av den där suddiga drömvärlden som är Murakamis specialité och varken i Norwegian Wood, Sputnikälskling eller Kafka på stranden har gränserna varit så oklara som i After Dark. Trots det gillar jag boken mycket. Allt som är bra behöver liksom inte ge alla svar. Ibland är saker bättre när de inte är helt klara. Mystik lockar helt enkelt.
Slash av Slash
Här har vi honom. Saul Hudson eller Slash som man hellre känner igen honom som. Gitarrist i det forna Guns N' Roses och en levande legend. Senare involverad i Velvet revolver med några forna Guns-medlemmar och Stone Temple Pilots-sångaren Scott Weiland. Efter att ha kommit halvägs in i Stephen Davis bok "Welcome to the jungle - legenden om Guns N' Roses" är jag trött på skiten. Det är svårt att veta, men vad jag hört och känslan man får är det bara skit. Bandmedlemmarna uttalar sig inte själv, förutom i intervjuer som gjorts innan. Det fokuseras på att bandmedlemmarna är kvinnoförnedrande och svin, och den genialiska musik som Guns faktiskt skapade får inte den plats den borde få.
Jag bestämmer mig istället för att läsa "Slash" som Slash själv skrivit tillsammans med Anthony Bozza. Boken är en underhållande musikbiografi över en fantastisk gitarrist och ett av tidernas skönaste rockband. Det är personligt, samtidigt som det inte blir någon dagbok, och vi får följa Slash från uppväxten med sina konstnärssjälar till föräldrar där han bland annat får David Bowie till styvfar tills han upptäcker gitarren och går genom flera band för att till slut vara med och bilda Guns N' Roses. Slash berättar om de skitiga åren på LAs gator, där bandet verkligen levde upp till rock n' roll myten, med fester som pågick dagarna i ända och ett flöde av droger och olika kvinnor.
Han berättar om Guns uppgång, för att sedan berätta om deras fall och hur bandet vittrade sönder när de först fick sparka trummisen Steven Adler, och sedan andra gitarristen Izzy Stradlin hoppade av. Slash beskriver slitningarna och splittringen mellan honom och Axl, och hur deras olika personligheter och vad de ville med musiken till slut ledde till det riktiga Guns N' Roses smutsiga slut.
Igenom boken byggs också en känsla för personen, och inte bara rockikonen Slash upp. Bakom den höga hatten och cigaretten i mungipan är han också en människa, såklart, och jag kan inte annat än respektera honom för den kamp han fört mot droger och alkohol, och som han till slut verkar ha vunnit. Hans förhållande till sin fru Perla beskrivs på sitt sätt kärleksfullt, och efter att ha läst boken och hur Slash flängt igenom hela sitt liv är det så fint och nästan lite rörande med denna kärlek och på något sätt harmoni han verkar ha funnit. Harmoni i sitt musikaliska liv och även på det personliga planet.
Att han är typ världens vackraste man (tänk slutet av 80-talet) gör inte saken och denna boken sämre.
Inte heller detta lilla klipp. Musikorgasm.
