"Mannen utan öde" - Imre Kertész

Kan man fortfarande skriva prosa om Auschwitz?”, frågar sig förordsförfattaren.

Jag förstår hans tankegångar, för visst kan det kännas som att allt redan har blivit sagt och att varje berättelse är en upprepning, om än en viktig och nödvändig sådan. Men 2002 års nobelpristagare i litteratur Imre Kertész har lyckats skapa något nytt som ställer sig över många av de andra skildringarna av fruktansvärda judiska öden under andra världskriget.

 

Året är 1944, staden är Budapest och 14-åriga György är lyckligt oviss om sin framtid. Han går i skolan men blir snart arbetsplacerad på grund av de nya strikta judelagarna. En dag på väg till jobbet blir György och hans vänner stoppade av polis, György slits från sitt hem precis som hans pappa gjort innan honom och utan att ens förstå det och bär det snart av mot det första koncentrationslägret av tre han ska komma att få uppleva, Auschwitz. Berättarjaget slits från ställe till ställe, människorna han från början kom dit med försvinner och inga relationer blir varaktiga.

 

Kertész har skapat en gripande historia av Györgys liv, från och med det att han är kille där största problemet heter tjejer, tills det att han är i koncentrationslägrenas helvete för att slutligen återvända hem. Berättaren är en betraktare, och en mycket duktig sådan. Han yttrar sig främst om andras känslor, och är duktig på att läsa av andra medan man knappast hör några starka känsloyttringar från honom själv. Bokens jag accepterar hela tiden sin situation, är så följsam han kan vara och dömer inte heller. Han gör inte heller upp några storslagna visioner om vad han tror kommer hända, utan är nöjd över att överleva dagen.

 

Boken är ingen redogörelse över hur många som dog eller hur mycket tortyr som förekom i lägrena. Utan denna bok ställer viktiga frågor, och vill få läsaren att reflektera och börja fundera. Fast Kertész lämnar så mycket orört utan främst redogör för ett händelseförlopp och folks känslor genom sin ”kalla” betraktare är detta den förintelsebok som lämnat starkast avtryck och flest tankar hos mig.

 


Punk och 50-tal

Reastart idag och var på den enda bokrean som finns i den här lilla staden, Bokias. Den var inte särskilt upplyftande, men hittade "Pretty vacant" av Phil Strongman, som handlar om den brittiska punken och framförallt mina älsklingar Sex Pistols, redan läst men värd att äga. Sen blev det "Revoltionary Road" av Richard Yates på engelska, dels för att jag velat läsa den länge med en historia om ett par med många problem i 50-talets och lyckans USA och dels för dess fina vintageinspirerade omslag. Jag älskar fina omslag.

Sen kom det ett fint paket med böcker på posten också, med 8 böcker i från Adlibris. Läshögen växer och jag blir bara gladare..



Den hemliga historien

Så har jag läst "Den hemliga historien" av Donna Tartt igen. Och precis som förra gången så lever jag mig in i boken och tror nästan jag är vän med Henry, Francis, Bunny och tvillingarna. Denna boken är helt klart en av de underbaraste böcker jag läst och jag vet knappt vad jag ska säga. Även "Den hemliga historien" ska användas till mitt projektarbete så har en liten mini-recension på den med. Själv tycker jag det lyser igenom rätt tydligt att jag älskar boken.

När Donna Tartt debuterade med ”The secret history” 1992(”Den hemliga historien”,1993), blev den direkt en jättesuccé och översattes till 23 språk. Det är inte svårt att förstå varför. Med en akademisk miljö i New England, en grupp intelligenta och rika ungdomar (som lever så avskärmat att de inte ens lagt märke till månlandningen), en säregen lärare och två mord kommer man långt. När dessutom karaktärerna blir så levande att jag kommer på med mig själv med att tänka ”Vad skulle Henry tänkt om det här?” är saken klar.

 

Jag antar att jag en gång i livet måste ha haft ett otal historier på lager, men nu har jag ingen annan. Det här är den enda historia jag någonsin kommer att kunna berätta.”

 

Så avslutas prologen och det är också så historien tar sin början. Richard Papen, uppväxt i Kalifornien har genom ödets nyck kommit in på ett universitet i Vermont, New England, och väl där blir han snart fascinerad av en grupp utvalda excentriska elever som studerar klassisk grekiska och den antika kulturen för en lika excentrisk lärare. Ganska snart får Richard, som sedan innan läst klassisk grekiska tillträde till gruppen och blir accepterad. Vad han inte vet om är att gruppen, som avskärmat sig så från den vanliga världen, försöker framkalla en slags extas med hjälp av till exempel alkohol och droger inspirerad av halvguden Dionysos och det gamla Grekland. När han till slut dras in i experimentet har det hunnit gå fruktansvärt långt.

 

Vad som gör historien berörande och medryckande är förutom det naturligt fantastiska upplägget för en bra berättelse dess karaktärer. Denna elitistiska grupp som man så starkt lever sig in i består av Henry, den snorrika och intellektuella ledaren som man aldrig någonsin förstår sig på men ändå fastnar för, den rödhåriga och homosexuella Francis, lättsamma och mer utåtvände Bunny som blir dödsdömd och så de änglalika tvillingarna Camilla och Charles. Och nu också Richard. Den anonyme och ganska tillbakadragna berättaren som skildrar denna historia för oss avskalat och utan några större moraliska betänkligheter.


Att använda de döda

Dom har alla en sak gemensamt. Ellen Key, Marilyn Monroe och John Lennon. Författare har skrivit fiktiva romaner om dessa ikoner.

Joyce Carol Oates skrev  "Blonde" om Marilyn Monroe, vilket för övrigt är en fantastisk bok som sitter kvar sådär länge efteråt och bara växer för varje sida man läser och för varje dag som gått efter man läst. Eva Dozzi skrev "Jävla John" om en påhittad romans mellan Beatlesmedlemmen John Lennon och den svenska långa och blonda Katja. Med alla Beatles låtar som det ofta refereras till får boken ett underbart soundtrack som gör upplevelsen komplett. 60-talet, alkohol- och cigarettromantiken och Katjas ryska arv gör också sitt för att läsupplevelsen blir fullständig.

Den senaste boken som jag har läst i samma kategori är boken med den vackra men långa titeln: "Jag skulle vara din hund(om jag bara finge vara i din närhet)" av Anneli Jordahl. En fascinerande roman som inte främst handlar om Ellen Keys intellektuella jag, utan hennes känslomänniskojag och hennes livslånga kärlek till löjtnanten och litteraturkritikern Urban von Feilitzen. Romanen baseras på de hundratals brev som skickats mellan paret, och även om de inte baserats på de riktiga breven( Ellen Key brände nämligen upp i princip alla sina brev) har Jordahl skapat en autentisk känsla boken igenom och den trånande, omöjliga och längtande kärlek Ellen Key känner för sin Urban känns verklig. 1800-talets Sverige, litteraturdiskussioner, umgänge med den svenska författareliten och så samtidigt en gripande kärlekshistoria med sorgligt slut. För mig är detta väldigt vinnande.

Men så den stora frågan. Är det verkligen rätt att göra så mot döda och kända människor? Att bygga upp deras liv lite som man själv vill? För till exempel mig själv har det blivit väldigt svårt att skilja Oates fiktiva Marilyn och den riktiga personen Marilyn åt. Dessa tre böckerna är verkligen tre av mina favoritböcker, just för att de blir så vackra när det är verkliga och dessutom på olika sätt kända människor som får agera huvudpersoner. Men är det rätt? Jag vet inte..

 


bokrean känns sådär va?

Jag brukar älska bokrean. Kommer ihåg när mamma och jag gick dit när jag var liten, det var rena himmelriket och jag fick välja de böcker jag ville. Också senare när jag började köpa böcker själv var det fint för en boknörd som jag. Till och med förra året, då jag kommer ihåg att jag bland annat köpte "Katedralen vid havet" av Ildefonso Falcones och den tredelade biografin om Ulf Lundell, var det rätt fint. Men i år. Speciellt de fysiska bokhandlarnas katalog känns förjävligt. Och när man dessutom vet att alla böcker är billigare på adlibris eller bokus rea, så känns det som att rean inte direkt spelar någon roll. Förutom för mysighetskänslan av att gå omkring bland böcker och komma ut med en påse med fynd(förhoppningsvis).

En sak som jag blev superglad över på årets rea var trots allt att Ulf Lundells samlade sånger som kostade runt 800 kr innan var med och nu bara kostar 229 kr på Adlibris.

I år har jag bara beställt några reaböcker från Adlibris och tänkte istället tanken att jag unnar mig några av de böcker som redan innan stått på min önskelista, oavsett om de var reaböcker eller ej.

Hjalmar Söderberg - Martin Bircks ungdom - tycker om de Söderberg-böcker jag läst innan som "Doktor Glas" och "Den allvarsamma leken", så vill ha mer!!

Jack Kerouac - På väg - har försökt läsa på engelska, men blev för långa uppehåll så tänker testa på svenska

Blandade författare - Beat!: Poesi och prosa - reabok, som stått ett tag på önskelistan

Haruki Murakami - Sputnikälskling - älskade "Norwegian wood", så vill läsa mer Murakami

Ulf Lundell - Jack - reabok, har en av de första upplagorna hemma men den är så trasig och den nya var också himla fin, och för 19 kr kan man ju inte inte köpa den

Vladimir Kaminer - Militärmusik - reabok, ett litet tips från http://lyrannobel.blogspot.com/2010/02/bokrea.htm , som verkade himla intressant

J.D. Salinger - The catcher in the rye - en amerikansk klassiker där författaren med sitt eget liv spätt på bokens berömmelse, ironiskt nog var det hans död som fick mig att få upp ögonen för boken



Hjalmar Söderberg

Hur man botar en fanatiker

En av Israels störste romanförfattare, Amos Oz, har i sin 86 sidor långa bok "Hur man botar en fanatiker" lyckats samla viktiga tankar om det ännu viktigare och alltid högaktuella ämnet fanatism. Amos Oz börjar med att introducera oss till fanatismen och ger en mycket klar bild av hur en fanatiker känns igen när han säger ”Mycket ofta kan fanatikern bara räkna till ett, två är en alltför komplicerad siffra för honom”. Ofta referar Amos Oz till historier från sin egen uppväxt i Israels ungdom, vilket gör budskapet levande istället för att bara bli en uppläxning eller faktabank.

 

Oz själv har i många år varit en aktiv förespråkare för en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina och hävdar i sin bok, i andra kapitlet om Israel och Palestina att lösningen är en kompromiss, en plågsam kompromiss. Han liknar den i framtiden förhoppningsvisa kompromissen, vid en smärtsam skilsmässa där ”De båda skilsmässoparterna definitivt bor kvar i samma lägenhet. Ingen flyttar ut. Lägenheten är dessutom så liten att det blir nödvändigt att bestämma vem som ska ha sovrum A och vem som ska ha sovrum B”.

 

Amos Oz tar också upp problemet med att det inte finns några självklart onda och goda i konflikten, som det finns i andra klara exempel från historien som Vietnamkriget där vietnameserna blev offer och amerikanerna bovarna, eller i Sydafrika, med sitt apartheid-system, där det var tydligt att systemet var ont och jämlikhet och frihet desto godare. Han går in på att inte bara Israel utan också Palestina har rätt, och BÅDA folken har genom historien ofta varit offer och i nuläget bara har området Israel där de kan känna sig som hemma.

 

I tredje och sista delen berättar Amos Oz om sitt eget författarskap och hur hans uppväxt i Jerusalem, gjorde honom till den författaren han är idag. Hur barndomens långa stunder av väntande när föräldrarna diskuterade på caféer fick honom att komma på historier om människorna runtomkring. Och hur det konfliktfyllda Israel gjort honom till expert på att ”Kunna omfatta ett halvdussin motstridiga och motsägesfulla känslor och uppfattningar med samma grad av övertygelse och glöd och empati”, vilket kan vara vad som krävs för att bli författare.

 


"Onåd" - en roman om heder och utanförskap

De två senaste dagarna har jag läst lika många böcker. "Hur man botar en fanatiker" av Amos Oz och "Onåd" av J.M. Coetzee. Båda av böckerna är en del av min "litteraturresa" jorden runt som jag har som projektarbete.

 

Coetzees bok tyckte jag var väldigt lätt att läsa, även om jag har fått för mig att nobelpristagare är lite krångliga. Språket Coetzee använder i romanen är väldigt "rinnande", och att läsa var som att flyta med i en ström. En stark ström.

 

Den sydafrikanske författaren, fick nobelpriset år 2003 med motiveringen att han ”i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet”. I romanen Onåd, som utspelar sig runt Kapstaden, beskriver han den medelålders och vita universitetsläraren Davids utanförskap, som han hamnar i efter att ha fått en relation med en av sina elever avslöjad. Folket runtomkring honom vill att han ska be om ursäkt och gå ner på knä, men David vägrar, stängs av från skolan och tar sin tillflykt till dottern Lucys gård.


Livet på gården flyter på i sin lantliga och sakta lunk tills en dag, då tre svarta män kommer till gården och våldtar Lucy brutalt, stjäl saker och misshandlar och försöker sätta eld på David. Efter detta överfall blir sig ingenting likt. David försöker gång på gång nå fram till sin dotter, och kämpar för sin dotters men också sin egen heder, men hon vill inte prata om det som hänt, vägrar att anmäla händelsen utan ser det som ett pris hon får betala för att leva som hon gör. Fadern själv är rasande, vill åt förövarna och när en av dem dessutom dyker upp hos, grannen och tillika en av arbetarna på gården, Petrus blir situationen ohållbar.

 

””Det var historien som talade genom dem”, försöker han till slut med som förklaring. ”En historia fylld med orättfärdighet. Se det på det sättet om det hjälper. Det verkade kanske personligt, men det var inte det. Det var ett nedärvt hat”.”


Så svarar David Lucy när hon i ett ovanligt utfall undrar varför männen som våldtog henne hatade just henne så mycket. Och det är också historien som ständigt är närvarande i den tid efter apartheid som Onåd beskriver. Det håller nämligen på att ske ett maktskifte i miljön runt Lucys gård där den svarta grannen Petrus inte längre är en dräng, utan en frivillig arbetare och dessutom håller på att ta över området istället för Lucy. Och efter överfallet blir Lucy svag, vilket affärsmässigt gynnar Petrus..

J.M. Coetzee i egen hög person


Pride and Prejudice i olika årgångar och versioner



Böckernas underliga världar

Nu ska jag då försöka starta en liten blogg. Om böcker. För att varje bok är som en helt egen liten värld som man kan hoppa in i när man vill och ibland bli så inne i att man aldrig mer vill hoppa ur den igen. Och för att man vill få folk att också ta del av härligheten.

En av de mest fantastiska världarna jag har vart inne i är "Den hemliga historien" av Donna Tartt. För den akademiska miljön, flirten med den gamla grekiskan och den antika kulturen. Och för det klassiska som ligger som ett skimmer boken igenom, och för Henry och de andra med sina excentriska personligheter. Det finns inte heller mycket som slår "Harry Potter"-världen. Den magiska värld med alla fantastiska detaljer som J.K Rowling målat upp som får en att aldrig sluta hoppas på att få "brevet", även om jag för länge sedan har fyllt 11.  Eller Jacks värld i Ulf Lundells debutroman "Jack". Jack som lever i sin bohemiska Stockholmsvärld där han bor i en stuga mitt i stan, jagar kvinnor, dricker vin, cyklar på Gotland, letar efter gräs i den botaniska trädgården och så vidare.

Tänk vad böcker kan ge.





RSS 2.0