youkissbythebook

Assia Djebar, född 1936 i Algeriet, tar oss i Ingenstans i min fars hus med oss tillbaka till sin barndoms minnen. Det är lyckliga minnen och även sorgliga sådana. Boken blir personlig genom hennes egna iaktagelser och minnen, men den blir också så mycket större genom att hon berättar om det koloniala Alger, innan krig och självständighet skulle komma till landet. Hon berättar om skillnaden mellan henne och européerna, men även om skillnaden mellan henne och de andra muslimska flickan. Djebar brottas med att vara instängd i den roll hon är född att vara, hon vill slita sig loss samtidigt som hon verkar vilja hålla kvar. Hon beskriver en flicka som lever genom böckerna, och till stor del formades av litteraturen hon läser. I boken beskrivs också det arabiska språkets magi och melodi. Den är också ett kärleksfullt men inte helt okomplicerat porträtt av hennes föräldrar. Den stränga, konservativa fadern vars ideal och moral ska komma att förfölja henne genom uppväxten. Hans röst ska komma att dyka upp i hennes tankar, och får henne att kämpa med bilden av sig själv. Sen har vi den yngre, vackra modern som samtidigt som hon verkar modern och blir lycklig i sin roll som självständig kvinna också verkar lägga vikt vid att ha kvar en fot i sitt ursprung. Traditionerna och ursprunget är en viktig del av berättesen, och framförallt kampen med och mot dessa.

Jag älskar när böcker tar med en till en plats där man inte varit förut. Alger på 1940-50talet är en sådan plats. Trodde kanske aldrig att jag skulle få komma dit. Men i denna sidvändande roman får jag det, och det är väldigt fint på sitt sätt.


författarinnan Assia Djebar

Så gick 3 månader och jag är hemma igen. Från en resa som gått genom Kina, vidare till Malaysia och Thailand. Har inte blivit sa mycket läsande som jag trodde, har haft så mycket att göra ändå. Trots allt har jag hunnit med svenska kioskvältare, att bekanta mig med Dostojevskij och läsa ännu en Murakami.

Dostojevskijs Brott och straff, klassikernas klassiker, är en bok som jag i flera år tänkt att jag borde läsa men som jag aldrig riktigt orkat börjat läsa. Och trodde aldrig att jag skulle läsa ut den på min 3 månaders resa. Vet inte riktigt varför, men det är något med bokens omfång samt att den känns lite rysk och svår som avskräckt mig. Men lite tji skulle jag allt komma att få. Älskade inte boken, men bitvis är den en sidvändare även om den också har sina lite trögare partier. Jag stör mig något så jävulskt på Raskolnikov. Elak, eller kanske rättare sagt kall, och dessutom velig och jobbig. Samtidigt vet man ju att det finns en anledning till hans beteende, men ändå kan jag inte låta bli att tänka: Shape up Raskolnikov. Mest arg blir jag nog över att han är så kall så länge mot den redan utsatta och ledsamma figuren Sonja. Men kanske är det som är det med bokens storhet. Raskolnikov är människa och inget fantasifoster. Det är realistiskt rakt igenom, ingen magi a la Murakami här inte. Vet bara inte om jag är ett sådant fan av denna realism, eller naturalism som det kanske mera är..