youkissbythebook

Journalisten Jesper Huor bor i Kabul och besöker därifrån Afghanistans alla intressanta, viktiga och fascinerande platser. Han träffar talibanledaren Zamir Gul, kvinnorättskämparna (de få som faktiskt finns) och haschrökarna utan framtid. Han träffar poeterna och fritänkarna, besöker amerikanernas bas, träffar flickan Grana som förlorat familj och höger ben samt vänster arm och han berättar också om de svenska soldaterna. Till och med landets sista jude träffar han.  Det är ett reportage där historierna är många och berättarna varierande. Det personliga skildrandet står i centrum.  Huor berättar utan att ställa sig på någons sida, om små och stora saker, och inte en gång blir reportaget långsamt eller tråkigt. Han smälter in och betraktar. Det är människor som Huor som tar personliga risker/chanser för berättandets skull och som berättar utan att skryta som jag beundrar. Han inspirerar mig och precis som när jag läste Kapuscinski får jag återigen lust att arbeta som journalist för att få berätta. Om hur det är. Jakten på sanningen/berättelsen med orden som hjälpmedel.

Per Hagmans debut. 90-talets början, kanske en generationsroman om ännu en förlorad generation. Deprimerande. För mig är det inte rolig läsning, men vem har sagt att läsning ska vara det. Jag blir obehaglig till mods, tvekar på livets mening. Det är ingen generationsroman a la Lundells Jack, en bok som trots allt ändå lyser igenom av liv, existentiella frågor och som säger mig något. Cigarett är fylld av likgiltighet. Likgiltiheten är den röda tråden genom boken. Det är också meningslöshet och kanske det som är det riktiga livet. Boken försöker inte måla upp en bild av någonting, den bara är. Avskalad. Det är en klar och kall berättelse. Johan 20-någonting jobbar på Hard Rock Cafe. När han inte gör det är det droger, alkohol och meningslösa ligg. Allting är väldigt distanserat från allt som kan kallas känslor. Livet bara flyter på, i en grå vardag utan några som helst speciella händelser. Dagarna går och kommer det någonsin hända något? Det är ingen romantisering av ungdomen och drogerna vi tar del av. Inte enligt mig. Boken bara berättar rakt igenom. Bryr sig inte om du lyssnar. Och någonstans får jag en känsla av att det kan ha gått väldigt snett för huvudpersonen. Eller så sitter han någonstans, nu i 40-årsåldern, befriad från sin likgiltighet(eller han tror i alla fall det) med fru och barn, jobbar som chef på mellannivå och har skapat sig ett medelklassliv någonstans i Stockholmsområdet.