youkissbythebook

Assia Djebar, född 1936 i Algeriet, tar oss i Ingenstans i min fars hus med oss tillbaka till sin barndoms minnen. Det är lyckliga minnen och även sorgliga sådana. Boken blir personlig genom hennes egna iaktagelser och minnen, men den blir också så mycket större genom att hon berättar om det koloniala Alger, innan krig och självständighet skulle komma till landet. Hon berättar om skillnaden mellan henne och européerna, men även om skillnaden mellan henne och de andra muslimska flickan. Djebar brottas med att vara instängd i den roll hon är född att vara, hon vill slita sig loss samtidigt som hon verkar vilja hålla kvar. Hon beskriver en flicka som lever genom böckerna, och till stor del formades av litteraturen hon läser. I boken beskrivs också det arabiska språkets magi och melodi. Den är också ett kärleksfullt men inte helt okomplicerat porträtt av hennes föräldrar. Den stränga, konservativa fadern vars ideal och moral ska komma att förfölja henne genom uppväxten. Hans röst ska komma att dyka upp i hennes tankar, och får henne att kämpa med bilden av sig själv. Sen har vi den yngre, vackra modern som samtidigt som hon verkar modern och blir lycklig i sin roll som självständig kvinna också verkar lägga vikt vid att ha kvar en fot i sitt ursprung. Traditionerna och ursprunget är en viktig del av berättesen, och framförallt kampen med och mot dessa.

Jag älskar när böcker tar med en till en plats där man inte varit förut. Alger på 1940-50talet är en sådan plats. Trodde kanske aldrig att jag skulle få komma dit. Men i denna sidvändande roman får jag det, och det är väldigt fint på sitt sätt.


författarinnan Assia Djebar