youkissbythebook

Utrensning av finsk/estniska Sofi Oksanen var så himla bra att jag bara läste och läste och knappt kunde sluta, så den tog slut väldigt fort. Älskar hur de två huvudpersonernas liv flätas ihop i boken, och hur man får en dos estnisk och också europeisk historia på köpet.

Något som jag verkligen la märke till var dessa flugor boken igenom.

"Aliide Truu stirrade på flugan och flugan stirrade tillbaka. Flugans ögon stod ut och Aliide kände avsmak. En spyfluga. Ovanligt stor, högljudd och ivrig att lägga ägg"

Så börjar boken, och flugorna återkommer boken igenom. När jag satt och åt min chili con carne, kom jag till ett avsnitt där Aliide är i matbutiken under tiden då den lilla byn fick det dåliga köttet från Moskva och Tallinn, och det står att korvarna kryllade av mask. Där någonstans slutade jag äta. Och flugor som lägger ägg i hårbottnar och annat.

Det enda jag inte förstår meningen med i boken och som jag tycker var lite onödigt, var "dokumenten" i slutet av boken. Själv tycker jag inte de tillförde någonting.. men vad vet jag..


Sofi Oksanen

Detta måste vara ett av de allra finaste exemplaren av Svindlande höjder, eller Wuthering Heights om man så vill, som finns. Den har en fin gammelrosa färg, ett underbart typsnitt på framsidan, är sådär lagom sliten och älskad och har t o m naturliga kaffefläckar på sig. Köpt för en tia på Amnestys bokavdelning i Halmstad, som för övrigt är en riktig guldgruva. Att den också har namn i sig och årtal, gör den bara ännu finare i mina ögon. Helt klart en av mina favoriter i bokhyllan, både för den klassiska historien den innehåller men också för dess omslag. Kärlek.

Jag vet inte riktigt vad jag kan säga för att göra denna oerhört berömda kortroman av Franz Kafka rättvisa. Men mitt intryck är att detta är en riktigt obehaglig bok, jag kan riktigt känna frustrationen över att helt plötsligt vara fast i en insekts kropp och ha en massa svaga ben och brun valkig hud på magen. Jag förstår nu vad man menar med en kafkaliknande stämning. Det absurda i normaliteten. För i Kafkas berättelse känns det helt självklart att Gregor Samsa är en insekt, som tvingas fly sin vanliga värld, då miljön runt omkring honom är så normal och allting pågår som vanligt förutom med den lilla skillnaden att han nu är insekt.

Förvandlingen är mångtolkad och det förstår jag, för detta känns som en bok man skulle kunna läsa 100 gånger utan att riktigt förstå det hela. Kanske kan man inte förstå riktigt vad Kafka menar, kanske visste han inte ens själv..Men vad jag känner starkt igenom hela berättelsen är temat "Utanförskap". Att inte passa in i samhället och att känna sig och bli betraktad som en udda företeelse, ett monster, fast man inte är det. Att vara deprimerad över sin egen existens och som enda sällskap ha sina egna tankar. Att inte ens prata samma "språk" som de andra..



Franz Kafka himself

Klart jag är med och tävlar i En bokcirkel för allas tävling där man kan vinna nya Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner. Deckare brukar inte locka mig, och undviker helst genren, men när det är mord blandat med ett Paris i slutet av 1800-talet och en färgstark bokhandel, då kan man bara inte inte bli lockad :)

Amerikanska författarinnan Curtis Sittenfield, som innan skrivit helt himmelskt fantastiska I en klass för sig och även Mannen i mina drömmar (som jag av någon anledning inte har läst), har med Presidentens hustruskapat en gripande berättelse som bygger på förra presidentfrun Laura Bushs liv. Boken är uppdelad i 4 olika delar, som behandlar olika perioder i hennes liv, från hennes tid som liten flicka i 50-talets USA till tiden som USAs första dam i Vita Huset. Genom boken, som trots den verklighetsbaserade historien som ligger bakom är en roman, kommer man Alice Blackwell (eller Laura Bush) väldigt nära, och man kommer verkligen att känna för denna kvinna, som går igenom så mycket, och nästan offrar allting för sin kärlek till Charlie Blackwell. Historien gör mig gråtfärdig flera gånger, av skäl man säkerligen förstår om man läser boken, eller redan kan mycket om Laura Bushs liv. För mig är det hela hela mycket rörande (kan ha något att göra med min PMS) att vi får följa Alice från det att hon är en liten flicka till en äldre dam och när hon som 60-åring gör tillbakablickar på sitt liv och minns sin ungdomskärlek och tänker på om hon verkligen gjort rätt när hon lagt sina personliga åsikter och delar av sin personlighet åt sidan för att bli presidentfru, ligger tårarna återigen på mina kinder.

Precis som när jag läste Blonde av Joyce Carol Oates eller Jävla John av Eva Dozzi, griper även denna bok tag i mig och berör mig på ett speciellt sätt, då jag i min läskoma tror att jag kommit nära Laura Bush genom Sittenfields roman precis som jag kopplade samman Oates tragiska Marilyn Monroe med den riktiga och på riktigt började fundera på om min hjälte John Lennon verkligen har en dotte i Sverige som han har i Jävla John. Både Blonde och Jävla John är två at mina favortiböcker, och tror även att Presidentens hustru kommer bli det, även om jag inte tycker om Laura Bush på samma sätt som Marilyn och John. Kanske älskar jag helt enkelt konceptet "känd person blir roman" tillsammans med ett vackert språk av en duktig författare.

Presidentens hustru är verkligen ett läsmåste, som jag tror att de allra flesta kan uppskatta. Inte för att jag vill vara den som bygger upp höga förväntningar eller så...

I ett enda svep läste jag Kaminers Militärmusik igår kväll och jag kan inte annat än säga att jag tyckte om den. Det är en halvt självbiografisk historia om en ung mans liv som en outsider i Sovjetunionen där han får ta på sig både annorlunda och väldigt varierande uppgifter. Han praktiserar på en teater där han träffar excentriske Stein som till slut pissar på publiken och får både sig själv och vår huvudperson sparkad. Han fraktar kor med sin udda kompis George från Lettland till Uzbekistan, där de nästan själva dör på kuppen. Han ligger ofrivilligt i armén i två år, där han är utposterad på ett ställe i skogen någonstans, där hans grupp ska skjuta ner fientliga flygplan som flyger för lågt. Det negativa med det är att om flygplanen flyger så lågt att de ska skjuta ner dem, kommer de själva också dö på kuppen. Det positiva är att det i princip aldrig uppenbarar sig en sådan situation där de behöver agera. Under hela tiden är berättaren lite halvt jagad av KGB. Vad som gör historien så fantastisk förutom själva historien i sig, är alla konstiga detaljer och humorn som finns med boken igenom.

I mitt projektarbete sista året på gymnasiet har jag, som jag nämnde i förra inlägget, gjort en litterär resa jorden runt inspirerad av Lyran. När jag började i höstas var jag lite överambitiös och trodde jag skulle hinna med 24 böcker, 8 områden och 3 böcker i varje. Tiden gick och jag läste massa annat, för jag tycker inte om "lästvång" + att jag gjorde 1 miljon andra saker än att läsa, och till slut blev det 7 områden med 2 böcker i varje. Jättekul projekt vilket har fått mig att vilja läsa mer världslitteratur, för det finns ju så himla mycket bra därute, även om det inte ligger på topplistan eller är skrivet av engelsktalande författare!

Europa
"Mannen utan öde" - Imre Kertész
"1984" - George Orwell

Afrika
"Onåd" - J.M. Coetzee
"Midaqq-gränden" - Naguib Mahfouz

Mellanöstern
"Hur man botar en fanatiker" - Amos Oz
"Tusen strålande solar" - Khaled Hosseini

Asien
"Beijing doll" - Chun Sue
"Norwegian wood" - Haruki Murakami

Oceanien
"Boktjuven" - Markus Zusak
"Att tro på mister Pip" - Lloyd Jones

Syd- och Centralamerika
"Krönika om ett förebådat dödsfall" - Garcia Gabríel Márquez
"Desirada" - Maryse Condé

Nordamerika
"Den hemliga historien" - Donna Tartt
Sookie Stackhouse serien - Charlaine Harris

Idag var jag till slut färdig och kunde trycka mitt projektarbete, som är en litterär resa jorden runt. Grundidén är hämtad från Lyran, men jag har anpassat resan till min kurs projektarbete som är på 100 poäng = 100 timmar. Jag har tagit mig igenom både bra och dåliga böcker ( de flesta faktiskt bra ), men trodde knappast att jag skulle få ihop det. Senast igår, fotade min kära pappa mig till omslag och sista sida. Här är resultatet. Ganska passande och fint tycker jag. Och ja, när vi tog den sista bilden tänkte jag lite på Anna Winbergs header, fast ändå lite annorlunda :)

Nyss fick jag böcker på posten, vilket alla vet är den allra bästa posten. Dels var det vinsten "Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?" i Tekoppens tävling, men också flerfaldigt prisbelönta "Utrensning" av finska Sofi Oksanen (var tvungen att beställa min sista men likväl svindyra bok från Böckernas klubb). "Utrensning" verkar vara en fantastisk roman, känner mig väldigt sugen på kvinnoöden och estnisk 1900-tals historia.. Tror inte heller jag läst någonting av någon finsk författare, förutom Tove Jansson med sina mysiga mumintroll då..

Jag vann tävlingen där det lottades ut ungdomsböcker hos Tekoppen, och är mycket glad för det trots att  "konkurrensen var ju inte direkt mördande", som Tekoppen sa.. Hoppas nu att lillasyster Clara blir glad för Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?, av Björn Sortland :)