youkissbythebook

Journalisten Jesper Huor bor i Kabul och besöker därifrån Afghanistans alla intressanta, viktiga och fascinerande platser. Han träffar talibanledaren Zamir Gul, kvinnorättskämparna (de få som faktiskt finns) och haschrökarna utan framtid. Han träffar poeterna och fritänkarna, besöker amerikanernas bas, träffar flickan Grana som förlorat familj och höger ben samt vänster arm och han berättar också om de svenska soldaterna. Till och med landets sista jude träffar han.  Det är ett reportage där historierna är många och berättarna varierande. Det personliga skildrandet står i centrum.  Huor berättar utan att ställa sig på någons sida, om små och stora saker, och inte en gång blir reportaget långsamt eller tråkigt. Han smälter in och betraktar. Det är människor som Huor som tar personliga risker/chanser för berättandets skull och som berättar utan att skryta som jag beundrar. Han inspirerar mig och precis som när jag läste Kapuscinski får jag återigen lust att arbeta som journalist för att få berätta. Om hur det är. Jakten på sanningen/berättelsen med orden som hjälpmedel.