Ett moln på min himmel
Det har gått flera månader sedan jag skrev här.
Nu gör jag det för att jag läst underbara Ett moln på min himmel av
mytomspunna fransyskan Francois Sagan.
Jag gömmer mig bakom boken men skulle hellre vara mitt i den,
som en osynlig betraktare, fast det är jag ändå på sätt och vis.
Det allra finaste är gamla böcker fria från skådespelare från bokens
filmatisering och fria från baksidetexter.
Istället har böckerna gulnade blad, ägarinnan Märta Karlssons namn
skrivet snirkligt i skrivstil på insidan och så hittar man de djupt inne
bland bokhyllorna i en affär där alla böcker är gamla och kostar
10 kronor stycket.
(Eller 5 om man har tur, eller 35 om boken är mycket speciell enligt försäljarna)
När man ser att boken blivit läst och förmodligen omtyckt och
bläddrad i fram och tillbaka och har den finaste röda och blåa färgen,
då är allting perfekt.
För mig handlar läsningen också om att böckerna är estetiskt tilltalande
och att det står fina och älskade i min bokhylla.
Böcker jag inte tycker om slängs alltid ut, och jag har mycket svårt
för att köpa böcker utan fina omslag.
För att jag ska göra det måste böckerna ifråga verka extremt bra....
Här är sida 132. Som tillhör den andra boken i samma bok så att säga.
"Hon har kort överläpp, och när hon dricker med slutna ögon får hon
ett passionerat uttryck som inte har med whiskyn att göra"
Fint, eller fint? Rad ur Något av ett leende som jag inte läst än
men antagligen kommer läsa inom de närmsta dagarna.
Och vad passar bättre än en eiffeltornetberlock dinglandes ner i boken,
när både Cécile, hennes far och Anne hör hemma i Paris?
Och för att komma till själva boken så är den helt fantastisk tycker
jag. Den är allt man kan önska. Sommar i ett hus på rivieran och
som jag läste någonstans är havsbrisen alltid där fast det inte ens
skrivs om den. Sagan skrev boken när hon var 19 år. Lika gammal
som jag är. Minus ett år. Ändå lyckas hon att skriva om de tre
stora kärlek, livet och till och med döden på ett elegant och smart vis.
Hennes karaktärer känns inte som människor i allmänhet, utan de är
lite kallare och spelpjäseaktiga utan att bli osympatiska. Cécile, den
18åriga flickan som boken utgår ifrån, är en rotlös känslomänniska,
som använder Cyril, som är några år äldre och hopplöst förälskad,
för sin nyckfulla kärleks skull. Hon är beräknande och när hennes
far, till vilken hon har en väldigt nära och speciell relation, skaffar
sig en kvinna på riktigt och inte bara älskarinnor då bestämmer hon sig
för att stoppa det hela vilket till slut går lite ur hennes händer.
Allting är finstämt och alldeles lagom långt med sina 119,5 sidor
vilket inte gör saken sämre. Tack Sagan!
