"Mannen utan öde" - Imre Kertész
”Kan man fortfarande skriva prosa om Auschwitz?”, frågar sig förordsförfattaren.
Jag förstår hans tankegångar, för visst kan det kännas som att allt redan har blivit sagt och att varje berättelse är en upprepning, om än en viktig och nödvändig sådan. Men 2002 års nobelpristagare i litteratur Imre Kertész har lyckats skapa något nytt som ställer sig över många av de andra skildringarna av fruktansvärda judiska öden under andra världskriget.
Året är 1944, staden är Budapest och 14-åriga György är lyckligt oviss om sin framtid. Han går i skolan men blir snart arbetsplacerad på grund av de nya strikta judelagarna. En dag på väg till jobbet blir György och hans vänner stoppade av polis, György slits från sitt hem precis som hans pappa gjort innan honom och utan att ens förstå det och bär det snart av mot det första koncentrationslägret av tre han ska komma att få uppleva, Auschwitz. Berättarjaget slits från ställe till ställe, människorna han från början kom dit med försvinner och inga relationer blir varaktiga.
Kertész har skapat en gripande historia av Györgys liv, från och med det att han är kille där största problemet heter tjejer, tills det att han är i koncentrationslägrenas helvete för att slutligen återvända hem. Berättaren är en betraktare, och en mycket duktig sådan. Han yttrar sig främst om andras känslor, och är duktig på att läsa av andra medan man knappast hör några starka känsloyttringar från honom själv. Bokens jag accepterar hela tiden sin situation, är så följsam han kan vara och dömer inte heller. Han gör inte heller upp några storslagna visioner om vad han tror kommer hända, utan är nöjd över att överleva dagen.
Boken är ingen redogörelse över hur många som dog eller hur mycket tortyr som förekom i lägrena. Utan denna bok ställer viktiga frågor, och vill få läsaren att reflektera och börja fundera. Fast Kertész lämnar så mycket orört utan främst redogör för ett händelseförlopp och folks känslor genom sin ”kalla” betraktare är detta den förintelsebok som lämnat starkast avtryck och flest tankar hos mig.
