youkissbythebook

1. Karin Boye - "Hur kan jag säga..". Underbar dikt som handlar om den kärlek som är så stark och kraftig att man knappt vet vem man själv är.

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

2. Hjalmar Söderberg - "Den allvarsamma leken" och "Doktor Glas". Underbara böcker båda två och jag kommer ihåg hur Doktor Glas fängslade mig men ändå irriterade han mig med att hela tiden ha på sig betraktarglasögonen och inte leva riktigt själv. Fast till slut dödar han ju, och det är ju det rakt motsatta till stillastående. Från en extremitet till en annan. I "Den allvarsamma leken" fängslade Arvid och Lydias komplicerade kärlek mig, och jag tycker mycket om Lydia och hennes styrka, medan Arvid känns jobbig, på ett liknande sätt som Doktor Glas.

3. Anneli Jordahl - "Jag skulle vara din hund(om jag bara finge vara i din närhet)". Boken är inte skriven av en klassisk svensk författare, men handlar om en författarinna som väl borde räknas, Ellen Key. Boken är en av de mest gripande och sorgliga böcker jag läst och handlar om Ellen Keys omöjliga kärlek till Urban von Feilitzen, och deras romans som varade nästan en livstid(och påverkade i alla fall definitivt Key tills döden). Boken bygger på alla de brev som paret skrev till varandra, även om bara några få finns kvar då Ellen brände upp de flesta vid deras absoluta uppbrott. Jag känner med Ellen boken igenom och tårar rinner för hennes ensamma öde, och sveket av den man som knappast ens från början tänkte lämna sin fru.