Magiska magiska Norwegian Wood
Haruki Murakami - Norwegian Wood
Platsen är 60-talets Tokyo och vi befinner oss i Toru Watanabes minnen från den tiden då han var en ensam, ung universitetsstuderande och hade en omöjlig men intensiv kärlekshistoria med flickvännen, Naoko, till hans vän som gasade ihjäl sig.
”Mitt artonåriga jag blev nitton år. Solen gick upp och ned, flaggan hissades och halades. Och på söndagarna träffade jag min döde kamrats flickvän. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med, eller vad jag skulle göra i framtiden”
Toru är en förvirrad och sökande kille, med ett sinne som pendlar mellan ungdom och vuxen. Han läser böcker, då ofta ”Den store Gatsby”, han går på föreläsningar, ligger med flickor och jobbar extra men har få vänner, förutom den respekterade men specielle Nagasawa, en bestämd ung man som på sitt sätt försöker krossa systemet med sitt intellekt, samtidigt som han belägrar flicka efter flicka.
Naoko är bräcklig och bor på ett vårdhem i Kyotos berg där hon kämpat mot psykiska sjukdomar som tär på henne inifrån. Toru skriver långa brev till Naoko, och drömmer om hennes omfamningar och hennes kropp, men ofta orkar inte ens Naoko svara. Snart träffar Toru levnadsglada Midori, som börjar älska Toru och tillsammans går de promenader, är med om en brand och besöker Midoris döende far. Resultatet av dessa två kvinnorelationerna är en smärtsam slitning mellan den enkla och utifrån sett naturligt självklara relationen med Midori och den komplicerade avståndsrelationen med Naoko.
Murakami förflyttar oss till ”det gamla” Japan och Torus värld på ett självklart men magiskt sätt, och får en att aldrig vilja vakna upp från bokens körsbärsblommande förtrollning. Han beskriver känslan i 60-talets unga Japan, tar oss dit med ögon och fingertoppar, och samtidigt som han berättar en tårdrypande vacker kärlekshistoria, som bara skulle kunna bli klyschig, viker han inte för att vara ärlig och äkta om det ”smutsiga” sexet, ensamheten, onödig död och lite eller mycket trasiga människor.
För övrigt är titeln en väldigt underbar Beatleslåt, och det gamla klippet som går att se här, är helt enkelt fruktansvärt underbart..
I once had a girl, or should I say, she once had me...
She showed me her room, isn't it good Norwegian wood?
She asked me to stay and she told me to sit anywhere,
So I looked around and I noticed there wasn't a chair.
I sat on a rug, biding my time, drinking her wine,
We talked until two and then she said: "It's time for bed"
She told me she worked in the morning and started to laugh.
I told her I didn't, and crawled off to sleep in the bath
And when I awoke, I was alone, this bird had flown
So I lit a fire, isn't it good Norwegian wood.
Har också läst den nu. Love!!!
Ja, den är verkligen fruktansvärt bra :)
