youkissbythebook

Benedict Wells är en ung, lovande, tyskspråkig och ganska liten författare insåg jag när jag stod öga mot öga med honom på bokmässan. Lyssnade på när han pratade om Berlin, och hade några månader innan varit i Berlin och blivit fascinerad av staden och blev därför intresserad av hans bok som skulle handla om en ung man som kommer till Berlin och försöker skriva sin debutroman samtidigt som han destruktivt hankar sig fram i livet. Boken är fint signerad med ett litet "I really do hope that you will like this wierd little book :)" och ja jag gillar boken fast den tar en liten skum vändning. Jag är sjukt imponerad av att han skrev den som 19-åring, men samtidigt gör det mig lite avundsjuk och frustrerad då jag är 20 och inte i närheten skapat något liknande. Men jag känner igen mig i hans tankar, vissa stycken skulle nästan kunna vara min dagbok. Försöker se platserna han är på framför mig, och jag blir på något konstigt sätt lockad av att flytta till Berlin ett litet tag, som jag tänkt på. Även om det inte är någon positiv bild han målar upp av staden. Han säger att den slukar en, och att man försvinner i Berlin och alltid blir kvar och har svårt att ta sig upp. Om han skriver detta vid 19, vad ska han då komma att skapa sen? Eller så kanske detta är så bra som det blir? Jag vill i alla fall läsa mer av unga herr Wells.

Så har jag läst Marilyn Mansons berättelse om sitt liv. Varför kan man fråga sig. Jag har aldrig lyssnat på MM, inte i närheten av vad jag dras till. Men ändå fängslas jag och gillar på något sätt hans memoarer. Det är samma medförfattare (Neil Strauss) som till Jenna Jameson och Mötley Crües böcker. Har läst båda jävligt snabbt och varit fullständigt fascinerad. Så det är väl mest därför jag snor åt mig denna bok när jag hittar den i en kär väns bokhylla.

Reportagebok(är i någon slags period där jag inte klarar av romaner) av Magnus Linton om världens största kokainproducent, Colombia. Historian bakom, knarkkungar som Escobar, hur kokain produceras och hur kokainet finns närvarande i samhället på alla nivåer. Från de fattiga kokabönderna till korrupterade politiker som lever gott på knarkpengar.

Journalisten Jesper Huor bor i Kabul och besöker därifrån Afghanistans alla intressanta, viktiga och fascinerande platser. Han träffar talibanledaren Zamir Gul, kvinnorättskämparna (de få som faktiskt finns) och haschrökarna utan framtid. Han träffar poeterna och fritänkarna, besöker amerikanernas bas, träffar flickan Grana som förlorat familj och höger ben samt vänster arm och han berättar också om de svenska soldaterna. Till och med landets sista jude träffar han.  Det är ett reportage där historierna är många och berättarna varierande. Det personliga skildrandet står i centrum.  Huor berättar utan att ställa sig på någons sida, om små och stora saker, och inte en gång blir reportaget långsamt eller tråkigt. Han smälter in och betraktar. Det är människor som Huor som tar personliga risker/chanser för berättandets skull och som berättar utan att skryta som jag beundrar. Han inspirerar mig och precis som när jag läste Kapuscinski får jag återigen lust att arbeta som journalist för att få berätta. Om hur det är. Jakten på sanningen/berättelsen med orden som hjälpmedel.

Per Hagmans debut. 90-talets början, kanske en generationsroman om ännu en förlorad generation. Deprimerande. För mig är det inte rolig läsning, men vem har sagt att läsning ska vara det. Jag blir obehaglig till mods, tvekar på livets mening. Det är ingen generationsroman a la Lundells Jack, en bok som trots allt ändå lyser igenom av liv, existentiella frågor och som säger mig något. Cigarett är fylld av likgiltighet. Likgiltiheten är den röda tråden genom boken. Det är också meningslöshet och kanske det som är det riktiga livet. Boken försöker inte måla upp en bild av någonting, den bara är. Avskalad. Det är en klar och kall berättelse. Johan 20-någonting jobbar på Hard Rock Cafe. När han inte gör det är det droger, alkohol och meningslösa ligg. Allting är väldigt distanserat från allt som kan kallas känslor. Livet bara flyter på, i en grå vardag utan några som helst speciella händelser. Dagarna går och kommer det någonsin hända något? Det är ingen romantisering av ungdomen och drogerna vi tar del av. Inte enligt mig. Boken bara berättar rakt igenom. Bryr sig inte om du lyssnar. Och någonstans får jag en känsla av att det kan ha gått väldigt snett för huvudpersonen. Eller så sitter han någonstans, nu i 40-årsåldern, befriad från sin likgiltighet(eller han tror i alla fall det) med fru och barn, jobbar som chef på mellannivå och har skapat sig ett medelklassliv någonstans i Stockholmsområdet.

Köpte som så många andra den fina lilla lådan med 5 uppväxtsklassiker på bokrean. Har hunnit med Alice i Underlandet, Pappa Långben och är nu mitt uppe i Den Hemliga Trädgården. Jag bara älskar att få känna mig som 12 och läsa de böckerna jag aldrig gjorde då, men som passar mig precis lika bra nu. Alice i Underlandet var något av det knäppaste jag har läst, helt klart. Ingenting är logiskt och ändå hänger det samman. Det är hattmakare, kortlekssoldater, fiskar som betjänter, flamingos som krocketklubbor och en oändlig tecermoni. Någonstans känns det faktiskt i boken att C S Lewis inte bara var författare utan också matematiker. Mitt stora ogilla i denna boken är att den är försvenskad. Cheshirekatten heter Klockarekatten, och de har använt svenska sånger och rim istället för de ursprungliga engelska. Jag kan förstå anledningen, men det blir ett stort NEJ i praktiken. Det är det enda minuset, annars är jag förjust upp över öronen i denna obegripliga lilla bok. Pappa Långben då? Tycker om väldigt mycket. Handlar, som så många kanske redan vet, om Judy Abbot, en barnhemsflicka som plötsligt får en mystisk och anonym välgörare. Denna snälla främling sätter henne på collage med ett krav - hon måste skriva brev till honom. Genom brevromanen får vi träffa Judy, hennes nya rika vänner, följa med till en farm, uppleva kämpande med tentor och andra vardagsstrapatser. Den kära Judy utvecklas från ett barnhemsbarn med pliktkänslan i blodet till en riktig flicka som känner sig hemma i världen (enligt egen utsago). Rakt igenom ljuvligt, lite blomdoftande och jag bara älskar känslan av denna värld runt sekelskiftet(?) som Judy befinner sig i.

En gång var det en fin ung man som sa att man måste läsa Charles Bukowski. Och då boktipsen från sådana är ovanliga tänkte jag att då måste jag väl göra det då. Sen glömde jag bort det men när jag var på biblioteket häromdagen dök den lilla minneslappen upp i huvudet och jag letade vid bokstaven B och tog en bok på måfå. Blev Factotum och det var väl ett helt okej val. Bokens känns som On the road och Jack fast lite råare. Språket är rent, lättläst, lite vulgärt och smutsigt. Precis som det ska vara. Bukowski backar inte för smutsiga kalsonger, kroppsvätskor och det fattiga och inte så ljuva livet. Ohälsosamma mängder alkohol och kvinnor, nya jobb nästan en gång i veckan. Ärligt. Som jag vill ha det. Sugs in och kan inte ta mig ur förrän den 190 sidor långa korta boken är över.

När mamma var i London köpte hon One day av David Nicholls till mig för att min syster tyckte den såg bra ut. Det var bra gjort. För nu har jag levt med Em och Dex, Dex och Em i några dagar och har älskat varje sekund. Tycker så mycket om upplägget. Hur man får möta Dexter och Emma först 1988 när de har sin "graduation" och sen nästa och nästa och nästa år framåt den 15 juli varje år. Deras vägar korsas fram och tillbaka hela tiden och jag vill ju så gärna att jag biter ner mina naglar att de ska bli ett par.

Em är den där tjejen som när hon är 20 år vill rädda världen på något sätt, skriva en roman, läser Brott och straff för nöjes skull, är vacker fast hon inte riktigt tycker det själv, är väldigt smart och känslomässigt medveten. Dex lever för dagen, tycker om alkohol och kvinnligt sällskap i mängder och gärna vill vara den där killen som alla vill vara fast som på något sätt ändå lyckas vara sympatisk och jag kan inte låta bli att känna för honom. Dexter och Emma gör hela boken. Båda är så älskvärda och man vill så gärna att de ska lyckas. Genom boken tänker jag "jajaja emma ta chansen nu" och "neeeej dexter du borde verkligen inte göra det" och det säger väl lite om hur engagerad man(jag) varit.

Dessutom bara älskar jag det brittiska skimret som ligger tungt över hela boken, hur man nu definierar det, och hur liksom samhället och sakerna som händer under åren lyser igenom kärlekshistorien och åren som går och allt som präglar åren får författaren in så bra i miljöerna, karaktärerna och allt det där.

Åh.

Såklart ska boken bli film. 11 juli har den premiär har jag fattat det som. Jim Sturgess (Across the universe) och Anne Hathaway är Dex och Emma. Speciellt Anne känns så jävla fel. Så för perfekt och liksom "ovarm" om man nu kan säga så. Jim kanske jag kan se som Dexter men ändå. Hatar när man vet själv hur karaktärerna ser ut och sen kommer någon annan och säger att "nej såhär ser de ut". Kommer bara ihåg hur jag såg Harry, Ron och Hermione och dom andra i mitt huvud innan filmerna kom och förstörde allt... Och där har de ändå lyckats ganska så bra.



bild från den kommande filmen

När jag var på bokmässan i Göteborg i september, lyssnade jag på ett författarsamtal med Sefi Atta och Nawal El Saadawi. Atta är en yngre nigeriansk författare vars debutroman rätt nyligen översattes till svenska och Saadawi från Egypten är en av arabvärldens mest kända författare tillika läkare och kvinnorättsaktivist. Jag minns samtalet som intressant. Där satt två kvinnor med två olika historier och de historierna var så långt ifrån min egen. Atta beskrev Nigerias huvudstad Lagos, och hur den har en stor roll i hennes Allt gott ska komma dig till del. Så hittade jag den på biblioteket härom veckan och började läsa. Och Atta berättar för mig något nytt. Hon berättar om en rätt skyddad uppväxt i det myllrande Lagos, om den rebelliska vännen Sheri och deras relation och händelsen som ska komma att förändra båda flickorna. Det är ett folk i fattigdom vi får läsa om, även om Attas huvudpersoner är ganska välbeställda i ett land som detta. Det är uselt ledarskap, ledare som byts ut med jämna mellanrum och som förhindrar att det skapas någon långvarig stabilitet i landet. Kvinnoförtrycket är påtagligt. Men allt är inte helvetiskt.
Atta skapar också en känsla för landet, personerna i hennes bok kommer alltid ha sin själ kvar i landet, trots prövningarna de får genomgå.

Boken säger mig att Afrika är så mycket mer än bara Afrika. Och det är dessa historier jag vill höra. Någonstans läste jag att afrikanska böcker ofta tar på sin en "offerroll". Det stämmer. Men även om stora delar av Afrika har lidit länge, är inte hela Afrika ett offer. Människorna, städerna, miljöerna, kulturen och historien har mycket annat att berätta. En föråldrad kolonialismbild av Afrika eller den klassiska offerbilden känns passé.

Assia Djebar, född 1936 i Algeriet, tar oss i Ingenstans i min fars hus med oss tillbaka till sin barndoms minnen. Det är lyckliga minnen och även sorgliga sådana. Boken blir personlig genom hennes egna iaktagelser och minnen, men den blir också så mycket större genom att hon berättar om det koloniala Alger, innan krig och självständighet skulle komma till landet. Hon berättar om skillnaden mellan henne och européerna, men även om skillnaden mellan henne och de andra muslimska flickan. Djebar brottas med att vara instängd i den roll hon är född att vara, hon vill slita sig loss samtidigt som hon verkar vilja hålla kvar. Hon beskriver en flicka som lever genom böckerna, och till stor del formades av litteraturen hon läser. I boken beskrivs också det arabiska språkets magi och melodi. Den är också ett kärleksfullt men inte helt okomplicerat porträtt av hennes föräldrar. Den stränga, konservativa fadern vars ideal och moral ska komma att förfölja henne genom uppväxten. Hans röst ska komma att dyka upp i hennes tankar, och får henne att kämpa med bilden av sig själv. Sen har vi den yngre, vackra modern som samtidigt som hon verkar modern och blir lycklig i sin roll som självständig kvinna också verkar lägga vikt vid att ha kvar en fot i sitt ursprung. Traditionerna och ursprunget är en viktig del av berättesen, och framförallt kampen med och mot dessa.

Jag älskar när böcker tar med en till en plats där man inte varit förut. Alger på 1940-50talet är en sådan plats. Trodde kanske aldrig att jag skulle få komma dit. Men i denna sidvändande roman får jag det, och det är väldigt fint på sitt sätt.


författarinnan Assia Djebar

Så gick 3 månader och jag är hemma igen. Från en resa som gått genom Kina, vidare till Malaysia och Thailand. Har inte blivit sa mycket läsande som jag trodde, har haft så mycket att göra ändå. Trots allt har jag hunnit med svenska kioskvältare, att bekanta mig med Dostojevskij och läsa ännu en Murakami.

Dostojevskijs Brott och straff, klassikernas klassiker, är en bok som jag i flera år tänkt att jag borde läsa men som jag aldrig riktigt orkat börjat läsa. Och trodde aldrig att jag skulle läsa ut den på min 3 månaders resa. Vet inte riktigt varför, men det är något med bokens omfång samt att den känns lite rysk och svår som avskräckt mig. Men lite tji skulle jag allt komma att få. Älskade inte boken, men bitvis är den en sidvändare även om den också har sina lite trögare partier. Jag stör mig något så jävulskt på Raskolnikov. Elak, eller kanske rättare sagt kall, och dessutom velig och jobbig. Samtidigt vet man ju att det finns en anledning till hans beteende, men ändå kan jag inte låta bli att tänka: Shape up Raskolnikov. Mest arg blir jag nog över att han är så kall så länge mot den redan utsatta och ledsamma figuren Sonja. Men kanske är det som är det med bokens storhet. Raskolnikov är människa och inget fantasifoster. Det är realistiskt rakt igenom, ingen magi a la Murakami här inte. Vet bara inte om jag är ett sådant fan av denna realism, eller naturalism som det kanske mera är..

Det är helt sanslöst vad dålig jag blivit på att läsa. Fastän det är nu jag borde läsa som mest. Sommarjobbet är över, jobbar bara några gånger i veckan nu och väntar mest på Asienresan jag och några vänner ska åka iväg på i Oktober. Senaste boken jag läste ut var Muriel Barberys Igelkottens elegans, en fin bok som jag sträckläste som man borde läsa om man inte läst och gillar böcker med filosofiska tankar och oväntad vänskap. Kanske också en bok som lite väckte min läslust igen, men jag vet inte riktigt. Jag hade gärna läst böcker av asiatiska författare nu, inför resan, och framförallt av kinesiska författare, då resan startar med Peking och sedan Hong Kong.

Någon som har tips? Tänkte läsa Vilda svanar, men den är ju lite av en tegelsten och jag vet inte om jag orkar ge mig på den.. Hade i vilket fall som helst varit kul om någon visste någon sådär jättebra kinesisk roman..

När jag var i Göteborg senast slog jag till på 2 Murakami-böcker då jag verkligen älskat det jag läst av honom innan. After Dark och South of the Border, West of the Sun blev inköpta, trots att jag egentligen bara borde spara pengar till min Asien-resa i höst och verkligen inte köpa böcker.. men ibland går det bara inte..

Började läsa After Dark direkt och känner såhär i efterhand att detta nog på flera sätt var den skummaste Murakami-boken hittills. Berättelsen utspelar sig under 7 timmar i Tokyo-natten, och kapitlen är uppdelade i olika klockslag vilket är ganska fint på något sätt.

Mari sitter ensam på ett café och dricker kaffe när en ung man vid namn Takahashi kommer in, slår sig ner vid henne och påstår att de träffats innan, då tillsammans med Maris syster Eri och en annan kille. Han ger sig av för att repa med sitt band, men snart avbryts Mari igen då en kvinna från ett hotell kommer in och ber om hjälp då en kinesisk ung prostituerad blivit misshandlad av en kund.

Samtidigt ligger Maris syster Eri i en djup sömn sedan flera månader. Först i sitt rum, lugnt och stilla, men sedan händer något då TVn utan sladd går igång och börjar visa bilder.

Handlingarna och berättelserna i berättelsen är flera. Denna boken är full av den där suddiga drömvärlden som är Murakamis specialité och varken i Norwegian Wood, Sputnikälskling eller Kafka på stranden har gränserna varit så oklara som i After Dark. Trots det gillar jag boken mycket. Allt som är bra behöver liksom inte ge alla svar. Ibland är saker bättre när de inte är helt klara. Mystik lockar helt enkelt.