youkissbythebook

En väldigt fin dikt tycker jag är den här av den kvinnliga poeten Sapfo, som levde på ön Lesbos på 500-talet f.kr. Hon skrev om kärlek, och framförallt kärlek mellan kvinnor, men tyvärr finns det knappt några texter av henne bevarade. Men vad som ändå är så fascinerande, tycker jag, är att känslan hon fångar lika gärna skulle kunna höra hemma hos mig, 2500 år senare..

Plötsligt framstår han som en gudars like –

just som han ska sätta sig mitt emot dig,

alldeles intill, och han hör dig viska

ömt och förälskat

brista ut i skratt – men i mig slår hjärtat

bultande som ville det spränga bröstet;

möter jag din blick en sekund, går rösten

genast förlorad,

tungan vägrar lyda, den fina elden

går som en signal genom hud och nerver,

allting suddas ut för min syn, jag hör hur

öronen susar,

kallsvett bryter fram och en häftig skälvning

griper mig till slut när jag känner färgen

vika från min kind – jag blir själv med ens en

döendes like.

Foto: Dean Karr

A LILY-GIRL, not made for this world's pain,

With brown, soft hair close braided by her ears,

And longing eyes half veiled by slumberous tears

Like bluest water seen through mists of rain:

Pale cheeks whereon no love hath left its stain,

Red underlip drawn in for fear of love,

And white throat, whiter than the silvered dove,

Through whose wan marble creeps one purple vein.

Yet, though my lips shall praise her without cease,

Even to kiss her feet I am not bold,

Being o'ershadowed by the wings of awe,

Like Dante, when he stood with Beatrice

Beneath the flaming Lion's breast, and saw

The seventh Crystal, and the Stair of Gold.

Haruki Murakami - Norwegian Wood

Platsen är 60-talets Tokyo och vi befinner oss i Toru Watanabes minnen från den tiden då han var en ensam, ung universitetsstuderande och hade en omöjlig men intensiv kärlekshistoria med flickvännen, Naoko, till hans vän som gasade ihjäl sig.

”Mitt artonåriga jag blev nitton år. Solen gick upp och ned, flaggan hissades och halades. Och på söndagarna träffade jag min döde kamrats flickvän. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med, eller vad jag skulle göra i framtiden”

Toru är en förvirrad och sökande kille, med ett sinne som pendlar mellan ungdom och vuxen. Han läser böcker, då ofta ”Den store Gatsby”, han går på föreläsningar, ligger med flickor och jobbar extra men har få vänner, förutom den respekterade men specielle Nagasawa, en bestämd ung man som på sitt sätt försöker krossa systemet med sitt intellekt, samtidigt som han belägrar flicka efter flicka.

Naoko är bräcklig och bor på ett vårdhem i Kyotos berg där hon kämpat mot psykiska sjukdomar som tär på henne inifrån. Toru skriver långa brev till Naoko, och drömmer om hennes omfamningar och hennes kropp, men ofta orkar inte ens Naoko svara. Snart träffar Toru levnadsglada Midori, som börjar älska Toru och tillsammans går de promenader, är med om en brand och besöker Midoris döende far. Resultatet av dessa två kvinnorelationerna är en smärtsam slitning mellan den enkla och utifrån sett naturligt självklara relationen med Midori och den komplicerade avståndsrelationen med Naoko.

Murakami förflyttar oss till ”det gamla” Japan och Torus värld på ett självklart men magiskt sätt, och får en att aldrig vilja vakna upp från bokens körsbärsblommande förtrollning. Han beskriver känslan i 60-talets unga Japan, tar oss dit med ögon och fingertoppar, och samtidigt som han berättar en tårdrypande vacker kärlekshistoria, som bara skulle kunna bli klyschig, viker han inte för att vara ärlig och äkta om det ”smutsiga” sexet, ensamheten, onödig död och lite eller mycket trasiga människor.

För övrigt är titeln en väldigt underbar Beatleslåt, och det gamla klippet som går att se här, är helt enkelt fruktansvärt underbart..

• "Den hemlige kocken" - Mats-Eric Nilsson. Tycker det kunde vara intressant att läsa om matfusket och om vad det är för skit vi stoppar i oss egentligen. Denna bok ska ju tydligen vara en perfekt guide.
• "Presidentens hustru" - Curtis Sittenfield. Efter den minst sagt fängslande läsupplevelsen "I en klass för sig" har jag bara längtat efter att Sittenfield skulle släppa något nytt, när hon nu gjort det blir boken en självklar del av "Vill-läsa-listan".
• "Lyckan är en sällsam fågel" - Anna Gavalda. Även om boken genom baksidetexten inte låter lika fantastisk som hennes succé "Tillsammans är man mindre ensam" är boken en stor dragningskraft då jag fullkomligt älskar hennes brokiga och vilsna karaktärer och den franska känslan i hennes tidigare böcker.
• "Agnes Grey" - Anne Brontë. Har "Främlingen på Wildfell Hall" liggandes på nattduksbordet, sedan bokrean och kunde inte låta bli att köpa "Agnes Grey" också, när den kommit ut i pocket och allt..

”Den dag då de skulle döda honom steg Santiago Nasar upp halv sex på morgonen för att gå och möta fartyget som biskopen skulle komma med.”

I Marquez 137 sidor korta på samma gång lättsamma skröna och deckare kretsar handlingen kring det mord(men också kring biskopsbesöket) som redan avslöjas i titeln och genom att enbart läsa den första meningen får man veta att det är Santiago Nasar som ska dö, men trots det finns en intensiv spänning och ett poetiskt driv i boken med fram till sista raden.

Boken utspelar sig under ett dygn i en liten sydamerikansk kustby, en by som håller på att förbereda sig för det stundande bröllopet mellan en av byns egna döttrar, guldsmedsdottern Angela Victario och den nye bymedlemmen och tillika rika järnvägsingenjören Bayardo San Román. Bröllopet skulle bli något som byn aldrig sett förut, en fest som angick hela byn, med 2000 flaskor rom och 40 offrade kalkoner, och familjen Victario är lyckliga över ett sådant fantastiskt äktenskapsarrangemang för deras vackra men också fattiga dotter.

Så småningom övergår bröllopet i natt och hemgång, och det är också denna första natt av sitt äktenskap som Angela Victario blir återlämnad till sitt hem, då hon inte var orörd som hon skulle. Santiago Nasar, pekas ut som den skyldige och genast är hämndaktionen igång med mord som enda utgång för att rädda familjens heder. Alla i byn utom han själv vet om att Santiago Nasar ska mördas, och tvillingarna Victario slipar sina knivar, berättar för alla om sina planer och väntar helt enkelt in den lyckligt ovetande och dödsdömde Nasar.

Det är en till synes enkel historia Marquez berättar, som innehåller en inblick i en mängd karaktärers huvuden( som den prostitiuerade Maria Alejandrina Cervantes och prästen som extraknäcker som kirurg) samtidigt som det är en fängslande skildring av en liten colombiansk by och författaren lyckas fånga den sömniga känslan som präglar byn, fastän vardagslivet pågår för fullt, dygnet runt.

Colombianske nobelpristagaren Gabriel García Márquez(f.1928)

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

”Kan man fortfarande skriva prosa om Auschwitz?”, frågar sig förordsförfattaren.

Jag förstår hans tankegångar, för visst kan det kännas som att allt redan har blivit sagt och att varje berättelse är en upprepning, om än en viktig och nödvändig sådan. Men 2002 års nobelpristagare i litteratur Imre Kertész har lyckats skapa något nytt som ställer sig över många av de andra skildringarna av fruktansvärda judiska öden under andra världskriget.

Året är 1944, staden är Budapest och 14-åriga György är lyckligt oviss om sin framtid. Han går i skolan men blir snart arbetsplacerad på grund av de nya strikta judelagarna. En dag på väg till jobbet blir György och hans vänner stoppade av polis, György slits från sitt hem precis som hans pappa gjort innan honom och utan att ens förstå det och bär det snart av mot det första koncentrationslägret av tre han ska komma att få uppleva, Auschwitz. Berättarjaget slits från ställe till ställe, människorna han från början kom dit med försvinner och inga relationer blir varaktiga.

Kertész har skapat en gripande historia av Györgys liv, från och med det att han är kille där största problemet heter tjejer, tills det att han är i koncentrationslägrenas helvete för att slutligen återvända hem. Berättaren är en betraktare, och en mycket duktig sådan. Han yttrar sig främst om andras känslor, och är duktig på att läsa av andra medan man knappast hör några starka känsloyttringar från honom själv. Bokens jag accepterar hela tiden sin situation, är så följsam han kan vara och dömer inte heller. Han gör inte heller upp några storslagna visioner om vad han tror kommer hända, utan är nöjd över att överleva dagen.

Boken är ingen redogörelse över hur många som dog eller hur mycket tortyr som förekom i lägrena. Utan denna bok ställer viktiga frågor, och vill få läsaren att reflektera och börja fundera. Fast Kertész lämnar så mycket orört utan främst redogör för ett händelseförlopp och folks känslor genom sin ”kalla” betraktare är detta den förintelsebok som lämnat starkast avtryck och flest tankar hos mig.

När Donna Tartt debuterade med ”The secret history” 1992(”Den hemliga historien”,1993), blev den direkt en jättesuccé och översattes till 23 språk. Det är inte svårt att förstå varför. Med en akademisk miljö i New England, en grupp intelligenta och rika ungdomar (som lever så avskärmat att de inte ens lagt märke till månlandningen), en säregen lärare och två mord kommer man långt. När dessutom karaktärerna blir så levande att jag kommer på med mig själv med att tänka ”Vad skulle Henry tänkt om det här?” är saken klar.

”Jag antar att jag en gång i livet måste ha haft ett otal historier på lager, men nu har jag ingen annan. Det här är den enda historia jag någonsin kommer att kunna berätta.”

Så avslutas prologen och det är också så historien tar sin början. Richard Papen, uppväxt i Kalifornien har genom ödets nyck kommit in på ett universitet i Vermont, New England, och väl där blir han snart fascinerad av en grupp utvalda excentriska elever som studerar klassisk grekiska och den antika kulturen för en lika excentrisk lärare. Ganska snart får Richard, som sedan innan läst klassisk grekiska tillträde till gruppen och blir accepterad. Vad han inte vet om är att gruppen, som avskärmat sig så från den vanliga världen, försöker framkalla en slags extas med hjälp av till exempel alkohol och droger inspirerad av halvguden Dionysos och det gamla Grekland. När han till slut dras in i experimentet har det hunnit gå fruktansvärt långt.

Vad som gör historien berörande och medryckande är förutom det naturligt fantastiska upplägget för en bra berättelse dess karaktärer. Denna elitistiska grupp som man så starkt lever sig in i består av Henry, den snorrika och intellektuella ledaren som man aldrig någonsin förstår sig på men ändå fastnar för, den rödhåriga och homosexuella Francis, lättsamma och mer utåtvände Bunny som blir dödsdömd och så de änglalika tvillingarna Camilla och Charles. Och nu också Richard. Den anonyme och ganska tillbakadragna berättaren som skildrar denna historia för oss avskalat och utan några större moraliska betänkligheter.

Dom har alla en sak gemensamt. Ellen Key, Marilyn Monroe och John Lennon. Författare har skrivit fiktiva romaner om dessa ikoner.

Joyce Carol Oates skrev  "Blonde" om Marilyn Monroe, vilket för övrigt är en fantastisk bok som sitter kvar sådär länge efteråt och bara växer för varje sida man läser och för varje dag som gått efter man läst. Eva Dozzi skrev "Jävla John" om en påhittad romans mellan Beatlesmedlemmen John Lennon och den svenska långa och blonda Katja. Med alla Beatles låtar som det ofta refereras till får boken ett underbart soundtrack som gör upplevelsen komplett. 60-talet, alkohol- och cigarettromantiken och Katjas ryska arv gör också sitt för att läsupplevelsen blir fullständig.

Den senaste boken som jag har läst i samma kategori är boken med den vackra men långa titeln: "Jag skulle vara din hund(om jag bara finge vara i din närhet)" av Anneli Jordahl. En fascinerande roman som inte främst handlar om Ellen Keys intellektuella jag, utan hennes känslomänniskojag och hennes livslånga kärlek till löjtnanten och litteraturkritikern Urban von Feilitzen. Romanen baseras på de hundratals brev som skickats mellan paret, och även om de inte baserats på de riktiga breven( Ellen Key brände nämligen upp i princip alla sina brev) har Jordahl skapat en autentisk känsla boken igenom och den trånande, omöjliga och längtande kärlek Ellen Key känner för sin Urban känns verklig. 1800-talets Sverige, litteraturdiskussioner, umgänge med den svenska författareliten och så samtidigt en gripande kärlekshistoria med sorgligt slut. För mig är detta väldigt vinnande.

Men så den stora frågan. Är det verkligen rätt att göra så mot döda och kända människor? Att bygga upp deras liv lite som man själv vill? För till exempel mig själv har det blivit väldigt svårt att skilja Oates fiktiva Marilyn och den riktiga personen Marilyn åt. Dessa tre böckerna är verkligen tre av mina favoritböcker, just för att de blir så vackra när det är verkliga och dessutom på olika sätt kända människor som får agera huvudpersoner. Men är det rätt? Jag vet inte..

En av Israels störste romanförfattare, Amos Oz, har i sin 86 sidor långa bok "Hur man botar en fanatiker" lyckats samla viktiga tankar om det ännu viktigare och alltid högaktuella ämnet fanatism. Amos Oz börjar med att introducera oss till fanatismen och ger en mycket klar bild av hur en fanatiker känns igen när han säger ”Mycket ofta kan fanatikern bara räkna till ett, två är en alltför komplicerad siffra för honom”. Ofta referar Amos Oz till historier från sin egen uppväxt i Israels ungdom, vilket gör budskapet levande istället för att bara bli en uppläxning eller faktabank.

Oz själv har i många år varit en aktiv förespråkare för en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina och hävdar i sin bok, i andra kapitlet om Israel och Palestina att lösningen är en kompromiss, en plågsam kompromiss. Han liknar den i framtiden förhoppningsvisa kompromissen, vid en smärtsam skilsmässa där ”De båda skilsmässoparterna definitivt bor kvar i samma lägenhet. Ingen flyttar ut. Lägenheten är dessutom så liten att det blir nödvändigt att bestämma vem som ska ha sovrum A och vem som ska ha sovrum B”.

Amos Oz tar också upp problemet med att det inte finns några självklart onda och goda i konflikten, som det finns i andra klara exempel från historien som Vietnamkriget där vietnameserna blev offer och amerikanerna bovarna, eller i Sydafrika, med sitt apartheid-system, där det var tydligt att systemet var ont och jämlikhet och frihet desto godare. Han går in på att inte bara Israel utan också Palestina har rätt, och BÅDA folken har genom historien ofta varit offer och i nuläget bara har området Israel där de kan känna sig som hemma.

I tredje och sista delen berättar Amos Oz om sitt eget författarskap och hur hans uppväxt i Jerusalem, gjorde honom till den författaren han är idag. Hur barndomens långa stunder av väntande när föräldrarna diskuterade på caféer fick honom att komma på historier om människorna runtomkring. Och hur det konfliktfyllda Israel gjort honom till expert på att ”Kunna omfatta ett halvdussin motstridiga och motsägesfulla känslor och uppfattningar med samma grad av övertygelse och glöd och empati”, vilket kan vara vad som krävs för att bli författare.

De två senaste dagarna har jag läst lika många böcker. "Hur man botar en fanatiker" av Amos Oz och "Onåd" av J.M. Coetzee. Båda av böckerna är en del av min "litteraturresa" jorden runt som jag har som projektarbete.

Coetzees bok tyckte jag var väldigt lätt att läsa, även om jag har fått för mig att nobelpristagare är lite krångliga. Språket Coetzee använder i romanen är väldigt "rinnande", och att läsa var som att flyta med i en ström. En stark ström.

Den sydafrikanske författaren, fick nobelpriset år 2003 med motiveringen att han ”i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet”. I romanen Onåd, som utspelar sig runt Kapstaden, beskriver han den medelålders och vita universitetsläraren Davids utanförskap, som han hamnar i efter att ha fått en relation med en av sina elever avslöjad. Folket runtomkring honom vill att han ska be om ursäkt och gå ner på knä, men David vägrar, stängs av från skolan och tar sin tillflykt till dottern Lucys gård.

Livet på gården flyter på i sin lantliga och sakta lunk tills en dag, då tre svarta män kommer till gården och våldtar Lucy brutalt, stjäl saker och misshandlar och försöker sätta eld på David. Efter detta överfall blir sig ingenting likt. David försöker gång på gång nå fram till sin dotter, och kämpar för sin dotters men också sin egen heder, men hon vill inte prata om det som hänt, vägrar att anmäla händelsen utan ser det som ett pris hon får betala för att leva som hon gör. Fadern själv är rasande, vill åt förövarna och när en av dem dessutom dyker upp hos, grannen och tillika en av arbetarna på gården, Petrus blir situationen ohållbar.

””Det var historien som talade genom dem”, försöker han till slut med som förklaring. ”En historia fylld med orättfärdighet. Se det på det sättet om det hjälper. Det verkade kanske personligt, men det var inte det. Det var ett nedärvt hat”.”

Så svarar David Lucy när hon i ett ovanligt utfall undrar varför männen som våldtog henne hatade just henne så mycket. Och det är också historien som ständigt är närvarande i den tid efter apartheid som Onåd beskriver. Det håller nämligen på att ske ett maktskifte i miljön runt Lucys gård där den svarta grannen Petrus inte längre är en dräng, utan en frivillig arbetare och dessutom håller på att ta över området istället för Lucy. Och efter överfallet blir Lucy svag, vilket affärsmässigt gynnar Petrus..

J.M. Coetzee i egen hög person

Nu ska jag då försöka starta en liten blogg. Om böcker. För att varje bok är som en helt egen liten värld som man kan hoppa in i när man vill och ibland bli så inne i att man aldrig mer vill hoppa ur den igen. Och för att man vill få folk att också ta del av härligheten.